Barbro Lindgren

Du ber mig beskriva en flod

Dikter

Efter femton år är Barbro Lindgren tillbaka med en ny diktsamling.

Du ber mig beskriva en flod

hur den vindlar sig fram
djupt nere i ravinen
som när vi var barn
och alltings härskare

Du minns väl de väldiga molnen
som drev över himlen
och speglade sig i
det snabbt förbiilande vattnet

När en fisk spratt till
blev du glad och började springa
med dina små ben

Vi visste inte att floden
hade en början och ett slut

Den var bara vår
och vi tänkte aldrig
ge bort den

”I Barbro Lindgrens nya diktsamling är livet och döden förunderligt sammantvinnade. Djuren och människorna intar sin plats på jorden tillsammans i förgängligheten. Spindlar, igelkottar, duvor, näktergalar och små blomflugor, alla är de föremål för diktarens uppmärksamhet. Hur de lever, och hur de försvinner. Liksom människorna som har sina speciella beteenden till dess de uppslukas av ‘det varma omfamnande mörkret’. Det är en ljuvt vemodig poesi nära döden. Men som alltid hos Barbro Lindgren finns också en mild, närmast humoristisk finess som för tankarna till Beckett. Frimodigheten gör det mer uthärdligt att se döden i vitögat … Här är rösten alldeles skyddslös. Det är en fröjd att möta en så fullkomligt ogarderad poesi.” Camilla Hammarström i Aftonbladet

”Du ber mig beskriva en flod är till formen en nätt liten skapelse, med ett vackert omslag illustrerat av Katarina Olausson Säll, men innehållet väger bitvis tungt …

Lindgrens diktning är direkt, beskrivande och reflekterande, bortvänd från strama mallar. Tankens flöde styr och lotsar ivrigt läsaren mellan utmejslade bilder. Då och då stoppar hon också in repliker i dikterna, ibland med starkt dialektal prägel. Det gäller även dem om de öländska duvorna …

Du ber mig beskriva en flod är en bok med två avdelningar. En längre, och en kortare. Den senare rymmer ett fåtal skälvande dikter om minnen och döden, den främre är yvigare i sitt innehåll, tydligt förankrad i både nuet och minnet, men också djupt reflekterande kring livets gång.

Det är i den främre delen som några av samlingens mest minnesvärda dikter återfinns, lätt och elegant uppspända mellan lycka och smärta, total inlevelse och förlust. Titeldikten är en, men också ’De mörka drivande molnen’, där Lindgren som ett ’vi’ placerar förundrade barn mellan Arturs affär och Deurells gård. De ser askarna röra sig som ”väldiga skepp i vinden”. Men plötsligt och hårt rycker Lindgren läsaren ur fantasins storslagna landskap. ’Och vi anade ännu inte/ att livet var en mycket svår sak’, skriver hon.

Avståndet mellan Lindgrens djärva, underfundiga barnböcker och de stillsamt reflekterande dikterna i Du ber mig beskriva en flod är långt. Det är inte en diktsamling som bländar och skakar om, men det är fint att både en och flera gånger vandra med Lindgren genom landskapet, följa de spänstiga tankeströmmarna och studera sådana saker som en spindel med grönrandiga ben.” Jonna Fries i Svenska Dagbladet