Seymour Hersh: Så saboterade USA Nord Stream
Denna artikel publicerades först på Substack den 8 februari
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Publiceras med tillstånd av författaren
Ett “mysterium”, skrev New York Times om attentatet mot Nord Stream-gasledningarna i september förra året. I själva verket genomförde Förenta staterna en hemlig undervattensoperation som förblivit hemlig – fram till nu.
Den amerikanska marinens dyk- och räddningscenter ligger på en plats lika oansenlig som dess namn, vid slutet av det som en gång var en landsväg i det lantliga Panama City som numera är en blomstrande semesterort i sydvästra delen av Floridas långa landtunga, ”stekpannehandtaget”, drygt tio mil söder om gränsen till Alabama. Centrets byggnadskomplex är lika diskret som platsen – en opersonlig betongkonstruktion från efterkrigstiden som erinrar om ett yrkesgymnasium i West Side Chicago. Mitt emot, tvärs över den numera fyrfiliga vägen, ligger en en dansskola och en tvättomat med myntinkast.
Vid centret har man under flera decennier utbildat ytterst skickliga djuphavsdykare som tjänstgjort på amerikanska militära enheter över hela världen. De behärskar avancerad teknisk dykning för såväl goda syften – exempelvis att använda C4-sprängdeg för att rensa bort bråte och blindgångare från hamnbassänger och stränder – som onda, exempelvis att spränga utländska oljeriggar, täppa till insugningsventiler på tidvattenskraftverk eller förstöra slussar i livsviktiga fraktleder. Centret i Panama City, som kan skryta med USA:s största inomhusbassäng, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa, och mest fåordiga, dykarna som förra sommaren framgångsrikt genomförde det uppdrag de fått på 80 meters djup under Östersjöns yta.
I juni förra året placerade marinens dykare, som opererade i skydd av en uppmärksammad Natoövning vid midsommartiden, BALTOPS-22, ut fjärrstyrda spränganordningar som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-gasledningarna, detta enligt en källa som har haft direkt kännedom om planeringen av operationen.
Två av dessa gasledningar, som kollektivt går under namnet Nord Stream 1, hade försett Tyskland och en stor del av Västeuropa med billig rysk naturgas under drygt tio år. Ytterligare ett par ledningar, med beteckningen Nord Stream 2, hade byggts men ännu inte tagits i drift. Nu när ryska trupper drogs samman vid den ukrainska gränsen och ett blodigt krig i Europa var på väg att bryta ut, ansåg president Joe Biden att gasledningarna gav Vladimir Putin en möjlighet att använda naturgas som vapen i kampen för sina politiska och territoriella ambitioner.
En talesperson för Vita huset, Adrienne Watson, som ombads ge en kommentar skrev i ett mejl: ”Detta är felaktigt och rena fantasierna.” Tammy Thorp, talesperson för CIA, skrev på liknande sätt: ”Detta påstående är helt och hållet felaktigt.”
Bidens beslut att sabotera dessa gasledningar fattades efter drygt nio månaders mycket hemliga diskussioner fram och tillbaka inom Washingtons nationella säkerhetskretsar om hur man på bästa sätt skulle kunna uppnå målet. En stor del av problemet var inte huruvida man skulle utföra uppdraget eller inte, utan hur det skulle göras utan att efterlämna tydliga spår som kunde avslöja vem som var ansvarig.
Det fanns ett tungt vägande byråkratiskt skäl till att anlita de utexaminerade från den hårda dykarskolan i Panama City. Dessa dykare var enbart en del av marinen, inte medlemmar av Special Operations Command, de amerikanska specialstyrkorna vilkas uppdrag under täckmantel måste rapporteras till kongressen och i förväg meddelas ledningen för senaten och representanthuset – det så kallade De åttas gäng. Biden-administrationen gjorde allt som stod i dess makt för att undvika läckor när planerna gjordes upp i slutet av 2021 och under de första månaderna 2022.
President Biden och hans utrikespolitiska rådgivare – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesministern Tony Blinken och biträdande utrikesministern Victoria Nuland – hade varit tydliga och konsekventa i sin fientlighet mot de två gasledningar som sida vid sida löpte på en sträcka av 120 mil under Östersjön, från två olika hamnar i västra Ryssland, nära gränsen till Estland, och förbi den danska ön Bornholm innan de ankom i norra Tyskland.
Direktkanalen, som undanröjde det eventuella behovet av att passera Ukraina, hade varit en bonus för den tyska ekonomin, som fick tillgång till ett överflöd av billig rysk gas – tillräckligt för att driva fabriker och värma upp hemmen i landet, samtidigt som tyska distributörer kunde sälja överskottsgas med vinst på olika håll i Västeuropa. En intervention som kunde spåras till den amerikanska administrationen skulle bryta mot landets löften att minimera direkta konflikter med Ryssland. Diskretion var viktigt.
Från första början betraktade Washington och dess antiryska Nato-partners Nord Stream 1 som ett hot mot västlig dominans. Holdingbolaget Nord Stream AG, som låg bakom projektet, ingick i Schweiz år 2005 ett partnerskap med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som genererar oerhört stora vinster till aktieägarna och som domineras av oligarker som är kända för att gå i Putins ledband. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, och fyra europeiska energibolag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – ägde de återstående 49 procenten av aktierna och hade rätt att kontrollera vidareförsäljningen av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinst delades med den ryska statsledningen, och de offentliga gas- och oljeintäkterna beräknades under vissa år till motsvarande hela 45 procent av Rysslands BNP.
USA:s politiska farhågor var verkliga: Nu skulle Putin ha ytterligare en välbehövlig stor inkomstkälla, och Tyskland och det övriga Västeuropa skulle bli beroende av Rysslands leveranser av naturgas till en låg kostnad – samtidigt som det minskade Europas beroende av Amerika. Faktum är att det var exakt vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som ett uttryck för teorin bakom den tidigare förbundskanslern Willy Brandts berömda ”Ostpolitik”: man skulle återupprätta efterkrigs-Tyskland och andra europeiska nationer som förstörts under andra världskriget, bland annat genom att använda billig rysk gas för att understödja en blomstrande västeuropeisk marknads- och handelsekonomi.
För Nato och Washington var Nord Stream 1 illa nog, men Nord Stream 2, som var färdigbyggd i september 2021, skulle fördubbla mängden billig gas som var tillgänglig för Tyskland och Västeuropa om de tyska tillsynsmyndigheterna gav sitt godkännande. Den andra gasledningen skulle också ge tillräckligt mycket gas för att täcka drygt 50 procent av Tysklands årliga förbrukning. Spänningen mellan Ryssland och Nato eskalerade konstant och underblåstes av Biden-administrationens aggressiva utrikespolitik.
Motståndet mot Nord Stream 2 flammade upp kort efter Bidens installation i januari 2021, när republikanska senatorer under ledning av Ted Cruz från Texas under senatsutfrågningen av den tilltänkte utrikesministern Blinken upprepade gånger lyfte frågan om det politiska hot som kom från den billiga ryska naturgasen. Vid det laget hade senaten enhälligt godkänt en lag som, vilket Cruz meddelade Blinken, ”satte tvärstopp för [gasledningen]”. Det utövades enorma politiska och ekonomiska påtryckningar från den tyska regeringen, som då leddes av Angela Merkel, för att få igång den andra gasledningen.
Skulle Biden klara att stå emot tyskarna? Blinken sa ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens ställningstagande. ”Jag vet att han är fast övertygad om att Nord Stream 2 är en dålig idé”, sa han. ”Jag vet att han vill få oss att använda hela vår övertalningsförmåga till att förmå våra vänner och partners, bland annat Tyskland, att inte gå vidare med det här.”
Några månader senare, när bygget av den andra gasledningen närmade sig sitt slut, gjorde Biden en helomvändning. I maj avvisade administrationen potentiella sanktioner mot Nord Stream AG, och en tjänsteman i utrikesdepartementet erkände att försöken att stoppa gasledningen med sanktioner och diplomatiska medel alltid hade ”varit en chansning”. I kulisserna vädjade regeringstjänstemän upprepade gånger till den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj, som vid det laget stod inför hotet om en rysk invasion, att inte kritisera projektet.
Det fick omedelbart konsekvenser. Republikanerna i senaten, ledda av Cruz, tillkännagav att de omedelbart skulle blockera utnämningen av alla utrikespolitiska kandidater som Biden hade presenterat och dra ut på godkännandet av den årliga försvarsbudgeten med flera månader, till långt in på hösten. Politico beskrev senare Bidens helomvändning angående den andra ryska gasledningen som ”det beslut som, förmodligen till och med i ännu högre grad än det kaotiska tillbakadragandet från Afghanistan, utgör den största riskfaktorn för Bidens agenda”.
Administrationen var vankelmodig, trots att den i mitten av november fick ett visst andrum från krisen när energitillsynsmyndigheterna i Tyskland bordlade frågan om godkännande av den andra Nord Stream-gasledningen. På bara några dagar steg naturgaspriserna med 8 procent, och i Tyskland och Europa ökade rädslan för att dröjsmålet med att öppna gasledningen och den ökande risken för krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en minst av allt önskvärd kall vinter. Washington uppfattade inte tydligt vilken ståndpunkt Tysklands nyutnämnde förbundskansler Olaf Scholz intog i frågan. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholz offentligt stöttat den franske presidenten Emmanuel Macrons förespråkande av en mer självständig europeisk utrikespolitik, i ett tal som han höll i Prag – en tydlig markering av att han tyckte att man inte borde förlita sig så mycket på Washington och dess ombytliga taktik.
Medan allt detta pågick hade ryska trupper i ett stadigt och olycksbådande tempo dragits samman vid den ukrainska gränsen, och i slutet av december var drygt 100 000 soldater redo att gå till anfall från Belarus och Krim. Oron växte i Washington, bland annat sa Blinken att han bedömde att antalet soldater kunde ”fördubblas på kort tid”.
Den amerikanska administrationens uppmärksamhet vändes ännu en gång mot Nord Stream. Så länge Europa var beroende av dessa ledningar för att få billig naturgas fruktade Washington att länder som Tyskland skulle visa sig ovilliga att förse Ukraina med tillräckligt mycket pengar och vapen för att landet skulle kunna besegra Ryssland.
Det var i det oroliga läget som Biden gav Jake Sullivan direktiv att sammankalla en grupp representanter från olika byråer för att göra upp en plan.
Alla alternativ skulle övervägas. Men bara ett skulle genomföras.
PLANERINGEN
I december 2021, två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan en nybildad arbetsgrupp till ett möte – där fanns representanter för CIA, försvarsdepartementets militära råd, Joint Chiefs of Staff, samt utrikes- och finansdepartementen – och inbjöd till rådslag om hur Putins nära förestående invasion skulle bemötas.
Detta skulle bli det första av en rad topphemliga möten, i ett bunkerliknande rum högst uppe i Old Executive Office Building intill Vita huset, en byggnad som också var säte för PFIAB (The President’s Foreign Intelligence Advisory Board). Det sedvanliga tjattret fram och tillbaka ledde så småningom till en avgörande preliminär fråga: Var den rekommendation som gruppen skulle överlämna till presidenten reversibel – som var fallet med ytterligare sanktioner och valutarestriktioner – eller skulle den vara irreversibel – det vill säga, en krigshandling som inte kunde göras ogjord?
Deltagarna fick, enligt en källa med direkt kunskap om händelserna, klart för sig att Sullivan ville att gruppen skulle utarbeta en plan för att sabotera de båda Nord Stream-gasledningarna – och att detta var i enlighet med presidentens önskningar.
Vid flera efterföljande möten diskuterade deltagarna olika alternativ för att utföra ett angrepp. Marinen föreslog att man skulle använda en nyligen förvärvad ubåt för att gå till direkt attack mot gasledningen. Flygvapnet diskuterade om man skulle kunna fälla fjärrstyrda tidsinställda bomber. CIA framhöll att vad man än gjorde så måste det ske i hemlighet. Alla inblandade insåg vad som stod på spel. ”Det här är ingen barnlek”, sa källan. Om attacken kunde spåras till USA ”skulle det vara liktydigt med en krigshandling”.
Vid denna tid leddes CIA av William Burns, en försynt före detta ambassadör i Ryssland som hade varit biträdande utrikesminister under Barack Obama. Burns sammankallade snabbt en arbetsgrupp inom CIA där det bland annat – som av en händelse – fanns en person som var väl förtrogen med kapaciteten hos marinens djuphavsdykare i Panama City. Under de påföljande veckorna började medlemmarna i CIA:s arbetsgrupp att skissa på en plan för en hemlig operation där man skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs gasledningarna.
Någonting liknande hade gjorts tidigare. År 1971 erfor USA:s underrättelsetjänst, av fortfarande okända källor, att två viktiga enheter i den ryska marinen kommunicerade via en undervattenskabel i Ochotska havet vid Rysslands östasiatiska kust. Kabeln länkade ett regionalt marint överkommando till högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.
Ett handplockat team med agenter från CIA och NSA (National Security Agency) sattes under stor sekretess samman någonstans i Washingtonområdet och utarbetade en plan. Efter många försök och misstag lyckades marinens dykare, tillsammans med modifierade ubåtar och en räddningsfarkost för djuphavsbruk, lokalisera den ryska kabeln. Dykarna placerade ut en avancerad avlyssningsanordning på kabeln som kunde avlyssna och spela in den ryska trafiken.
NSA kunde ta del av hur högt uppsatta ryska marinofficerare, som var övertygade om att deras kommunikationslänk var säker, pratade vitt och brett med sina kamrater utan kryptering. Apparaturen och inspelningsbandet måste bytas ut varje månad och projektet rullade gladeligen vidare i ett decennium, ända tills det punkterades av den 44-årige Ronald Pelton, en civil tekniker vid NSA som talade flytande ryska. Pelton angavs av en rysk avhoppare 1985 och dömdes till fängelse. Han fick bara 5 000 dollar av ryssarna för sina avslöjanden om operationen, plus 35 000 dollar för andra data om operationer mot ryssarna som han förmedlade, men som aldrig offentliggjordes.
Den framgångsrika undervattensoperationen, med kodnamnet Ivy Bells, var nyskapande och riskfylld och gav ovärderliga upplysningar om den ryska marinens intentioner och planering.
Men Sullivans arbetsgrupp, som bestod av medlemmar från alla involverade byråer, var inledningsvis skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsoperation. Det fanns för många obesvarade frågor. Farvattnen i Östersjön patrullerades intensivt av den ryska marinen, och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykoperation. Skulle dykarna tvingas söka sig till Estland, alldeles vid gränsen till Rysslands lastkajer för naturgas, och öva inför uppdraget? CIA påstås ha fått kommentaren: ”Det skulle bli ett totalt jävla fiasko.”
Under ”allt det där planerandet”, sa källan, ”sa några som jobbade på CIA och utrikesdepartementet: ’Gör det inte. Det är idiotiskt och blir en politisk mardröm om det skulle bli känt.’”
I början av 2022 rapporterade CIA:s arbetsgrupp ändå till Sullivans arbetsgrupp: ”Vi vet ett sätt att spränga gasledningarna.”
Det som hände sedan var häpnadsväckande. Den 7 februari, mindre än tre veckor före den till synes oundvikliga ryska invasionen i Ukraina, träffades Biden och den tyske förbundskanslern Olaf Scholz på Bidens kontor i Vita huset. Efter en del velande var Scholz nu helt och hållet på USA:s sida. Vid pressträffen efteråt sa Biden kaxigt: ”Om Ryssland invaderar … finns det inget Nord Stream 2. I så fall sätter vi stopp för det.”
Tjugo dagar tidigare hade den biträdande utrikesministern Nuland framfört i stort sett samma budskap vid en informationsträff på utrikesdepartementet, utan att det väckte någon större uppmärksamhet i pressen. ”Jag vill vara mycket tydlig i dag”, sa hon som svar på en fråga. ”Om Ryssland invaderar Ukraina så kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att bli av.”
Flera av dem som var inblandade i planeringen av gasledningsoperationen blev bestörta över vad de betraktade som indirekta antydningar om angreppet.
”Det var som att placera en atombomb på marken i Tokyo och säga åt japanerna att vi kommer att spränga den”, sa källan. ”Planen var att alternativen skulle utarbetas till fullo efter invasionen, inte tillkännages offentligt i förväg. Biden fattade det helt enkelt inte, eller struntade i det.”
Bidens och Nulands snedsprång, om det nu var ett sådant, kanske gjorde vissa av de inblandade frustrerade. Men samtidigt skapade det en möjlighet. Enligt källan fastslog vissa högt uppsatta personer inom CIA att en sprängning av gasledningen ”inte längre kunde anses vara en hemlig operation, eftersom presidenten just har tillkännagett att vi visste hur vi skulle gå tillväga”.
Plötsligt nedgraderades planen att spränga Nord Stream 1 och 2 från en hemlig operation, som krävde att kongressen skulle bli invigd, till en strikt hemligstämplad underrättelseoperation med stöd från den amerikanska militären. Enligt lagen, förklarade källan, ”fanns det inte längre något juridiskt krav på rapportering om operationen till kongressen. Det enda man behövde bry sig om nu var att genomföra den – fast det måste fortfarande ske i hemlighet. Ryssarna har en förnämlig övervakning av Östersjön.”
Arbetsgruppens CIA-medlemmar hade ingen direktkontakt med Vita huset, och de ville mycket gärna veta om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om det var grönt ljus för uppdraget. Källan mindes: ”Bill Burns kom tillbaka och sa: ’Kör.’”
OPERATIONEN
Det rätta stället att starta operationen på var Norge.
Under de senaste årens konflikt mellan öst och väst har den amerikanska militären mycket kraftigt förstärkt sin närvaro i Norge, vars västra gräns omfattar drygt 225 mil längs Nordsjön och möter Rysslands ovanför polcirkeln. Pentagon har genererat välbetalda jobb och lönsamma kontrakt, om än med visst lokalt motstånd, genom att investera hundratals miljoner dollar i uppgradering och expansion av anläggningar för sina marina och flygburna styrkor. De nya installationerna innefattade framför allt ett avancerat SAR-system (syntetisk aperturradar) långt uppe i norr med kapacitet att tränga djupt in Ryssland och som togs i bruk just när de amerikanska underrättelseorganen hade förlorat tillgången till en rad installationer för distansavlyssning långt inne i Kina.
En uppfräschad amerikansk ubåtsbas, där byggnadsarbetena hade pågått i åratal, hade nyligen tagits i bruk och fler amerikanska ubåtar kunde nu samarbeta nära med sina norska kolleger för att övervaka och spionera på en betydande rysk bas med kärnvapen belägen 40 mil österut, på Kolahalvön. USA har också kraftigt byggt ut en norsk flygbas i norr och man levererade till det norska flygvapnet en flotta med det Boeing-byggda spaningsplanet P-8 Poseidon för att förbättra dess förmåga att på stora avstånd spionera på allt ryskt.
I november förra året förargade den norska regeringen dock liberaler och vissa mittenpolitiker i Norges riksdag genom att godkänna det avtal som betecknas SDCA (Supplementary Defense Cooperation Agreement). Enligt det ska det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa ”överenskomna områden” i norr över amerikanska soldater som anklagas för brott utanför basen och över norska medborgare som anklagas eller misstänks för att störa arbetet vid basen.
Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Natofördraget 1949, under kalla krigets första tid. I dag är Natos generalsekreterare norrmannen Jens Stoltenberg, en engagerad antikommunist som var norsk statsminister i åtta år innan han 2014 med amerikanskt stöd fick sin höga befattning inom Nato. Han var en hök i fråga om allt som hade att göra med Putin och Ryssland, och hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkrigets dagar. Han har ända sedan dess betraktats som fullständigt pålitlig. ”Han passar Amerika som hand i handske”, som källan sa.
Hemma i Washington var de som planerade operationen medvetna om att de måste resa till Norge. ”De hatade ryssarna, och i den norska marinen fanns det gott om skickliga sjömän och dykare med generationer av erfarenhet av den mycket lönsamma havsbaserade olje- och gasutvinningen”, sa källan. Man kunde också lita på att de skulle hemlighålla uppdraget. (Norrmännen kan även ha haft andra intressen. Sabotaget av Nord Stream skulle – om amerikanerna kom undan med den – göra att Norge kunde sälja oerhört mycket mer av sin egen naturgas till det övriga Europa.)
Någon gång i mars flög ett par medlemmar av teamet till Norge för att träffa representanter för den norska underrättelsetjänsten och marinen. En av nyckelfrågorna var exakt vilken plats i Östersjön som passade bäst för att placera ut sprängmedlen. Nord Stream 1 och 2, som vardera hade två gasledningar, hade under långa sträckor bara ett par kilometers mellanrum på vägen mot hamnen i Greifswald i nordöstra Tyskland.
Den norska marinen hittade snabbt rätt plats, i de grunda farvattnen i Östersjön några sjömil utanför den danska ön Bornholm. Gasledningarna löpte här med ungefär två kilometers mellanrum längs bottnen, på mindre än 80 meters djup. Det låg mer än väl inom dykarnas kapacitet. De skulle utgå från en norsk minsvepare av Alta-klass, dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmande från tankarna, placera ut C4-sprängladdningar på de fyra gasledningarna och förse dem med täckande betongskydd. Det skulle vara ett omständligt, tidsödande och farligt arbete, men farvattnen utanför Bornholm hade en fördel: det fanns inga stora tidvattenströmmar som kunde komplicera dykningen.
Efter en del efterforskningar var amerikanerna med på det hela.
I det läget kom den amerikanska marinens obemärkta djuphavsdykare i Panama City med i leken igen. Skolorna för djuphavsdykning i Panama City, vars aspiranter deltog i Ivy Bells-operation, betraktas som överflödiga avkrokar av eliteleverna från Naval Academy i Annapolis, som brukar sträva efter att få uppdrag som stridspiloter, ubåtsbefäl eller attackdykare i Navy Seals. Om man nödvändigtvis måste bli en ”svartsko” – det vill säga få en mindre åtråvärd befattning ombord på ett vanligt krigsfartyg – vill man åtminstone tjänstgöra på en jagare, en kryssare eller ett amfibiefartyg. Det minst glamorösa av allt är att bli placerad på ett minfartyg. Dykare ombord på sådana flytetyg figurerar aldrig i Hollywoodfilmer eller på omslaget till populära tidskrifter.
”De skickligaste dykarna med djuphavskompetens bildar en hårt sammansvetsad gemenskap, och bara de allra bästa rekryteras för operativ tjänst och får direktiv om att förbereda sig på att inställa sig hos CIA i Washington”, sa källan.
Norrmännen och amerikanerna hade nu hittat platsen och bestämt vilka som skulle utföra operationen, men det fanns ett annat bekymmer. En vanlig undervattensaktivitet utanför Bornholm riskerade att väcka den svenska och danska marinens uppmärksamhet, och de skulle i så fall rapportera om den.
Danmark tillhörde också de ursprungliga undertecknarna av Nato-fördraget och var känt i underrättelsekretsar för att ha särskilt starka band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat stor skicklighet i hanteringen av sina submarina ljud- och magnetsensorsystem; de spårade framgångsrikt ryska ubåtar som emellanåt förekom i avsides farvatten i den svenska skärgården och tvingade upp dem till ytan.
Norrmännen anslöt sig till amerikanernas uppfattning att vissa högre tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om potentiell dykaktivitet i området. På så sätt skulle någon högre upp kunna ingripa och hålla en rapportering om operationen utanför ordinarie beslutsstrukturer, så att gasledningsoperationen isolerades. ”Vad de fick höra och vad de visste var avsiktligt olika saker”, berättade källan. (Den norska ambassaden har ombetts att kommentera dessa uppgifter men svarade inte.)
Norrmännen spelade en nyckelroll för att undanröja andra hinder. Det var välkänt att den ryska marinen hade övervakningsteknik för spårning och målsökning av undervattensminor. De amerikanska spränganordningarna måste kamoufleras så att de ryska systemen skulle uppfatta dem som inslag i naturmiljön – vilket krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen presenterade en lösning på det problemet.
Norrmännen hade också svaret på den centrala frågan om när operationen skulle genomföras. De föregående 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, som har sitt flaggskepp vid basen i italienska Gaeta söder om Rom, varit värd för en stor Natoövning i Östersjön med deltagande av en stor mängd allierade fartyg från hela regionen. Den aktuella övningen som hölls i juni blev känd som Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen framhöll att den skulle vara en idealisk täckmantel för utplacering av minorna.
Amerikanerna bidrog med en viktig detalj: De övertalade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning i programmet. Övningen involverade, enligt marinens officiella redogörelse, sjätte flottan i samarbete med marinens ”forsknings- och stridsenhet”. Den skulle gå av stapeln ute till havs, utanför Bornholms kust. Dykargrupper från Nato skulle placera ut minor som sedan andra grupper med hjälp av den senaste undervattensteknologin försökte finna och desarmera.
Det var både en nyttig övning och en förträfflig täckmantel. Grabbarna från Panama City skulle göra sitt och C4-sprängmedlen skulle finnas på plats när BALTOPS-22 avslutades, med en vidhängande 48-timmars tidsinställning. När den första laddningen exploderade skulle alla amerikaner och norrmän vara långt borta.
Nedräkningen började. ”Klockan tickade på och vi närmade oss uppdragets slutförande”, sa källan.
Sedan uppstod tvivel i Washington. Bomberna skulle fortfarande placeras ut under BALTOPS-övningen, men i Vita huset oroade man sig för explosionen skulle komma alltför tätt inpå övningen om den skedde med bara två dagars fördröjning, och att det då skulle bli uppenbart att USA var inblandat.
Vita huset kom istället med en ny begäran: ”Kan de som är ute på fältet komma på ett sätt att på kommando spränga gasledningarna vid en senare tidpunkt?”
En del medlemmar av planeringsgruppen blev uppretade och frustrerade över presidentens skenbara obeslutsamhet. Panama City-dykarna hade övat flera gånger på att aptera C4-laddningar på gasledningar, precis som de skulle göra under BALTOPS, men nu måste teamet i Norge komma på ett sätt att ge Biden vad han ville ha – möjlighet att framgångsrikt utfärda en verkställandeorder vid en tidpunkt som han själv valde.
CIA var vant vid att hantera godtyckliga förändringar i sista minuten. Men förändringen av planen väckte på nytt en hel del oro rörande hela operationens nödvändighet och berättigande.
Presidentens hemliga order påminde också om CIA:s dilemma under Vietnamkriget, när president Johnson, som stötte på ett allt starkare krigsmotstånd, beordrade byrån att bryta mot sina egna stadgar – som specifikt förbjöd den att operera inom USA:s gränser – och spionera på ledare för antikrigsrörelsen för att ta reda på om de stod under det kommunistiska Rysslands kontroll.
CIA gick till slut med på det, och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt organisationen hade varit beredd att gå. I tidningarna publicerades senare avslöjanden, i kölvattnet efter Watergate-skandalen, om hur CIA hade spionerat på amerikanska medborgare, varit inblandat i mord på utländska ledare och undergrävt Salvador Allendes socialistiska regering.
Avslöjandena ledde till en dramatisk svit av senatsförhör i mitten av 1970-talet, som leddes av Frank Church från Idaho. Det framgick att CIA:s dåvarande chef Richard Helms hade accepterat att han var förpliktad att göra som presidenten ville, även om det innebar att bryta mot lagen.
I ett vittnesmål bakom lyckta dörrar som aldrig offentliggjordes förklarade Helms ångerfullt att ”det nästan är som ett slags obefläckad avlelse när man ska agera” utifrån en hemlig presidentorder. ”Oavsett om det är rätt eller fel arbetar [CIA] efter andra regler och förhållningsorder än någon annan del av statsapparaten.” Det han sa till senaten var i stort sett att han, i egenskap av CIA:s chef, insåg att han hade arbetat för Kronan och inte för Författningen.*
Amerikanerna som arbetade i Norge drevs av samma dynamik och började plikttroget ta sig an det nya problemet – hur man med fjärrstyrning skulle kunna detonera C4-sprängmedlen i enlighet med Bidens order. Det var en mycket mer krävande uppgift än de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för teamet i Norge att veta när presidenten skulle trycka på knappen. Skulle det bli om några veckor, om flera månader eller kanske om ett halvår eller ännu längre fram i tiden?
C4-sprängdegen som var fäst vid gasledningarna skulle utlösas av en sonarboj som med kort varsel släpptes ner från ett flygplan, men förfarandet krävde den mest avancerade signalbehandlingstekniken. När de tidsinställda anordningarna väl var på plats kunde vilken som helst av dem utlösas på grund av den komplexa blandning av marina bakgrundsljud som härrör från den hårt trafikerade Östersjön – alltifrån fartyg på nära håll och längre bort, borrningar under havsytan, seismiska fenomen, vågrörelser eller till och med havslevande djur. För att undvika att något sådant skulle inträffa skulle sonarbojen när den väl landat sända ut en sekvens med unika, lågfrekventa signaler – påminnande om ljud från en flöjt eller ett piano – som tidsinställningsmekanismen kunde känna igen och efter den förinställda tidsperioden utlösa sprängmedlen. (”Man behöver en signal som är tillräckligt stabil för att ingen annan signal av misstag ska kunna skicka ut en puls som får sprängmedlen att detonera”, förklarade dr Theodore Postol, professor emeritus i naturvetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitk vid MIT. Postol, som har varit vetenskaplig rådgivare till Pentagons operativa chef inom marinen, sa att det problem som Bidens senareläggning av explosionen vållade gruppen i Norge handlade om tillfälligheter: ”Ju längre sprängmedlen finns i vattnet, desto större är risken för att en slumpmässig signal av misstag ska råka utlösa bomberna.”)
Den 26 september 2022, gjorde den norska marinens P-8-spaningsplan en skenbar rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och därefter vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de kraftfulla C4-sprängladdningarna och tre av de fyra gasledningarna gjordes funktionsodugliga. Inom några minuter såg man hur stora ansamlingar av metangas som fanns kvar i uppbrutna ledningarna spreds över vattenytan, och omvärlden blev varse att någonting oåterkalleligt hade inträffat.
BIVERKNINGAR
Omedelbart efter sprängningen av gasledningarna behandlade amerikanska medier händelsen som ett olöst mysterium. Ryssland pekades upprepade gånger ut som den sannolikt skyldige, vilket understöddes av kalkylerade läckor från Vita huset – men utan att någonsin slå fast ett tydligt motiv för en sådan akt av självsabotage, som går bortom varje definition av hämnd. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i tysthet beräknade kostnaden för att reparera ledningarna, beskrev New York Times detta som ”komplicerande teorier om vem som låg bakom” angreppet. Ingen större amerikansk nyhetstidning grävde djupare i de tidigare hoten mot gasledningarna som Biden och den biträdande utrikesministern Nuland hade yttrat.
Det framgick aldrig tydligt varför Ryssland skulle vilja förstöra sin egen lönsamma gasledning, men en mer avslöjande motivering för presidentens handlande framlades av utrikesminister Blinken.
Efter en fråga vid en presskonferens i september förra året, om konsekvenserna av den allt värre energikrisen i Västeuropa, beskrev Blinken den aktuella situationen som potentiellt positiv:
”Det är ett fantastiskt tillfälle att en gång för alla undanröja beroendet av rysk energi och därmed göra så att Vladimir Putin inte längre kunde använda energivapnet för att främja sina imperieambitioner. Det är mycket betydelsefullt och öppnar oerhörda strategiska möjligheter för de kommande åren, men för tillfället är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att följderna av detta inte ska belasta medborgarna i våra länder, eller för den delen i den övriga världen.”
Senare uttryckte Victoria Nuland att hon kände sig tillfreds med att den nyaste gasledningen hade slagits ut. I ett vittnesmål inför senatens utrikeskommitté i slutet av januari sa hon till senator Ted Cruz: ”Jag är i likhet med dig, och förmodligen i likhet med hela den här administrationen, mycket nöjd med att Nord Stream 2 nu, som du brukar säga, är en hög metallskrot på havets botten.”
Källan beskrev Bidens beslut att inför vintern sabotera drygt 240 mil Gazprom-gasledningar på ett något mer gatusmart sätt: ”Tja”, sa han apropå presidenten, ”jag måste erkänna att killen har stake. Han sa att han tänkte göra det, och sen gjorde han det.”
På frågan varför han trodde att ryssarna inte reagerade sa han cyniskt: ”Kanske vill de kunna göra samma saker som USA gjorde.”
”Det var en perfekt cover story”, fortsatte han. ”Den innehöll allt. En hemlig operation, specialister som skickades ut på slagfältet och en utrustning som dirigerades med hjälp av en hemlig signal.”
”Det enda felet med operationen var beslutet att genomföra den.”