Trumps röda linje

Tidigt på morgonen den 6 april 2017 beordrade USA:s president Donald Trump ett angrepp med 59 Toma­hawk­robotar mot Shayrat-flygbasen i Syrien. Skälet var att vedergälla den nervgasattack som syriskt stridsflyg, enligt Trump, utfört två dagar tidigare mot ett mål i staden Khan Shaykhoun, i det jihadist­kontrollerade området Idlib.

I Trumps röda linje kan den under­sökande repor­tern Sey­mour M. Hersh visa att Trump utfärdade angrepps­ordern trots att de upp­gifter han fått från sin underrättelsetjänst visade att det inte fanns några bevis för att syrierna använt kemiska vapen.

“Det här var ingen kemisk attack”, säger en säker­hetsrådgivare till Hersh. “Det är rena sagorna.”

Innehållet i denna bok, Seymour M. Hershs artikel ”Trumps röda linje” och chattkonversationen ”Ett riktigt jävla pro­blem”, publicera­des först i den tyska dagstidningen Die Welt den 26 juni 2017. Ursprungligen skulle materialet ha publice­rats i London Review of Books, där det antogs, arvoderades, redigerades och faktagrans­kades. Efter en tid tog emellertid redaktionen i London beslutet att avböja publicering. Enligt Hersh var det uppgivna skälet för detta att man oroade sig för att kritik skulle kunna riktas mot ­tidningen­ för att den hade tagit ställning för Rysslands och Syriens ­perspektiv på bombningen av Khan Shaykoun den 4 april 2017.

OM FÖRFATTAREN

Seymour M. Hersh, född 1937 i Chicago, är journalist och författare. Han blev världskänd 1969 då han i ett reportage för Dispatch News Service avslöjade den så kallade My Lai-massakern i Vietnam, för vilket han tilldelades Pulitzerpriset. Hersh skapade också världsnyheter när han i tidskriften New Yorker 2004, som första journalist rapporterade om de amerikans­ka övergreppen i Abu Ghraib-fängel­set i Irak. Hans senaste böcker är Chain of Command: The Road from 9/11 to Abu Ghraib (2004, svensk utgåva: På given order, 2005) och The Killing of Osama Bin Laden (2016).

I London Review of Books nr 24/2013 publicerade Seymour M. Hersh reportaget “Whose Sarin?”, där han kritiskt granskade den uppmärksammade gas­attacken mot en förort till Damaskus i augusti samma år.

UR BOKEN

Femtionio Tomahawkrobotar avfyrades från två av ame­ri­kanska flottans jagare på uppdrag i Medelhavet, The Ross och The Porter, mot Shayrat-flygbasen i närheten av den re­gim­kontrollerade staden Homs. Attacken var ungefär så framgångsrik som man kunnat hoppas, i fråga om att åstadkomma minimal skada. Robotarna har en förhållandevis lätt sprängladdning – cirka 100 kilo HBX (High Blast Explosive), militärens moderna version av TNT (trinitrotoluen). Flygbasens förvaringstankar för bensin, ett primärmål, tillintetgjordes, sade rådgivaren, vilket utlöste en enorm brand med rökmoln som störde styrsystemet för de efterföljande robotarna. Så många som 24 robotar missade sina mål och endast ett fåtal trängde faktiskt in i hangarerna, där de förstörde 9 syriska flygplan, betydligt färre än vad Trumprege­ringen uppgav. Jag fick veta att inget av dessa 9 var i flygbart skick: denna typ av skadade plan är vad flygvapnet kallar hangar queens [avställda plan som används för reservdelar, ö.a.]. “De var offerlamm”, sade rådgivaren. Merparten av den viktigare personalen och de fungerande planen hade flugits till närliggande baser flera timmar innan rädens början. De båda landningsbanorna och uppställningsplatserna för flygplan, som också utgjort måltavlor, var reparerade och funktionsdugliga inom cirka 8 timmar. Allt som allt var det hela inte mycket mer än ett kostsamt fyrverkeri.