Peter R. Breggin

Att sluta med psykofarmaka

Handbok för förskrivare, behandlare, patienter och deras anhöriga

Psykofarmaka är väsentligt mer farliga än vi någonsin har fått veta av läkarna som skriver ut dem. Det är psykiatrikern Peter R. Breggins djupa övertygelse sedan decennier tillbaka. Därför har han skrivit Att sluta med psykofarmaka, den första allmänt tillgäng­liga och heltäckande handboken i ämnet. Den ger nödvändig och detaljerad information om när en minskning eller utsättning av psykofarmaka lämpligast kan inledas och hur detta kan åstadkommas så säkert, snabbt och problemfritt som möjligt.

”Breggins bok är mycket viktig. Den borde vara obliga­to­risk läsning för alla läkare som använder psykofarmaka.” Peter C. Gøtzsche, chef för Nordic Cochrane Center

”Peter Breggins bok fyller ett stort behov och bör läsas av alla psykiatriker, psykologer, sjuksköterskor, terapeuter, patienter och anhöriga till patienter.” Kathleen Wheeler, PhD och professor

”Jag vet ingen annan informationskälla om detta ämne som är lika lättfatt­ligt och överskådligt skriven.” Douglas C. Smith, MD, psykiatriker, f.d. klinikchef

Peter R. Breggin är psykiatriker, verksam på en privat mottagning i New York. Han har publicerat över 40 referentgranskade ­vetenskapliga artiklar och ett tjugotal fackböcker. Bland de senare kan nämnas Toxic Psychiatry (1991), Talking Back to Ritalin (2001), Anti­depressant Fact Book (2001), Your Drug May Be Your Problem (2007), Medication Madness: The Role of Psychiatric Drugs in ­Cases of Violence, Suicide, and Crime (2008).

Att sluta med psyko­farmaka är den första av författarens böcker som översatts till svenska.

 

OM BOKEN

”När jag läser Peter Breggins bok, går mina tankar till åtskilliga människor jag mött under årens lopp. En del har varit mina patienter, en del har varit vänner eller släktingar. Jag har träffat människor med svåra läkemedelsskador som tardiv dyskinesi, människor som trots långvarig neuroleptikamedicinering fortfarande anfäktats av vanföreställningar, och människor som stått på antidepressiva länge och ändå inte kunnat urskilja andra nyanser i färgskalan än gråsvart. Och medicineringarna har då inte varit något skydd för de människor i min närhet, som begått självmord. Kanske skulle en humanistiskt orienterad psykiatri med minimal läkemedelsanvändning ha kunnat ge de här människorna en bättre hjälp?

Gång på gång blir jag under läsningen förskräckt över vilken skillnad det är på den psykiatri vi har, och den psykiatri vi borde ha. Trots att den danske professorn Peter C. Gøtzsche i sitt förord påpekar att kunskapen om utfasning av psykofarmaka nu alltmer sprids i Norden är okunskapen inom läkarkåren och vårdorganisationen skrämmande. Chansen för den patient som vill ta sig ur sitt beroende av antidepressiva, stämningsstabiliserande eller antipsykotika att få adekvat hjälp är dessvärre minimal. Ofta sköts till exempel långtidsmedicineringar med antidepressiva inom primärvården, där recept slentrianmässigt förnyas efter kontakt på telefon eller i Mina vårdkontakter.

… Att sluta med psykofarmaka [är] en mycket givande läsning, för att inte säga nödvändig. Utöver undertitelns rekommendation, att boken är en handbok för förskrivare, behandlare, patienter och deras anhöriga, skulle jag önska att boken skulle komma till användning hos Socialstyrelsen, i utarbetandet av nya riktlinjer för behandling av olika psykiatriska sjukdomstillstånd.” Gustaf Berglund på bloggen Boktips från Björkberg

 

”Är det något som jag varit frustrerad över under mina år som psykolog, så är det bristen på kunskap om att sluta med psykiatriska mediciner. Det är jättelätt att få utskrivet idag, användningen ökar hela tiden i alla åldrar. Och läkemedelsbolagen gör massvis med studier på den så kallade effekten, men i princip inga studier görs på utsättningen, och de flesta patienter jag hör av får ganska generella råd om att trappa ner i två steg, halvera dosen och sen sluta helt.

Man vet att hjärnan förändras och anpassar sig till de förändringar i signalsubstanserna som medicinerna medför, vilket gör att nedtrappning för många är ett svårt kapitel. Jag har hört om en väldigt  brett spektrum av problem som uppkommit: Trötthet, uppvarvning, ångest, sömnlöshet, huvudvärk, feber i stil med amfetaminavtändning och många andra symtom. Och det där med nedtrappning i två steg; de som verkligen kämpat och blivit fria från höga doser, de människorna har en helt annan bild av hur det bör gå till.

Därför är det så gott att det nu kommit ut en bok som bara handlar om detta ämne. Den är skriven av Peter Breggin som i många år beskrivits som ”psykiatrins samvete” i USA, han är den som blivit tillfrågad när det gäller att föra fram nackdelar med mediciner i rättegångar, mediaintervjuer och som jobbat enträget med att hjälpa drabbade patienter på olika sätt.

Hans budskap är ganska enkelt. När vi mår dåligt psykiskt, så behöver vi göra olika förändringar i våra liv. Vi kanske behöver börja eller avsluta en relation. Vi kanske behöver ta itu med våra barndomstrauman. Kanske behöver jag påbörja en utbildning som jag gått och längtat efter med skjutit upp. Vi behöver släppa in livet på riktigt och alla känslor som hör till det.

Det gör mig så ont att höra när antidepressiva mediciner skrivs ut till personer som varit med om hemska förluster, skilsmässor eller att någon närstående dött.  Varför kan vi inte ha ett samhälle där vi välkomnar sorg och smärta och hjälper vår nästa med det som är tungt och svårt? Varför sträcker sig många läkare efter receptblocket så fort det kommer en patient som bär på jobbiga känslor?” Daniel Kraft på bloggen Det känsliga barnet

 

Hyllning till en enastående psykiatriker

Ur förordet av Peter C. Gøtzsche

Peter Breggin är en ytterst ovanlig psykiatriker. Han använder inga elchocker. Och han använder inte psykofarmaka, annat än vid sällsynta tillfällen när patienten befinner sig i en djup kris, exempelvis på grund av abstinens under den tid då han trappar ned psykofarmaka. I sådana fall får patienterna bara behandlingen under mycket kort tid.
Jag har studerat den vetenskapliga litteraturen mycket noga under de senaste tio åren, och har även gett väsentliga bidrag till den. För närvarande har jag fyra doktorander som alla ägnar sig åt psykofarmaka, och en del av dem forskar också om psykoterapi. Oberoende av Breggin har jag kommit fram till samma slutsatser som han, nämligen att vi behöver en radikalt annorlunda psykiatri där det i stort sett inte används några psykofarmaka, och där patienten står i centrum och själv bestämmer, utan att något tvång används, vilket inte heller Breggin gör.
I högre grad än någon annan har Breggin avslöjat de myter som den biologistiska, läkemedelsfokuserade psykiatrin bygger på. Han har visat att medicinen ”verkar” genom att hämma eller skada normala hjärnfunktioner och att skadeverkningarna kan bli permanenta. Nästan alla andra psykiatriker uppfattar läkemedlets effekter som någonting posi­tivt, ofta i direkt motsättning till patienternas och de anhörigas uppfatt­ningar.
Det är märkligt att vi har kliniker som tar emot alkoholister och drogmissbrukare och hjälper dem att bryta sitt beroende, men vi har inga motsvarande kliniker för dem som är beroende av psykofarmaka, trots att det är ett mycket mer omfattande problem. Vi var elva personer från sju olika länder som bestämde oss för att gö­ra någonting åt detta stora problem. I oktober 2016 grundade vi därför ett internationellt institut för utfasning av psykofarmaka. Vi höll de första kurserna om utfasning i Göteborg och Köpenhamn 2017. Kursen i Göteborg vände sig till psykiatriker och andra yrkesverksamma i hälso- och sjukvården, me­dan den i Köpenhamn var till för alla, alltså såväl patienter, anhöriga och vårdpersonal som andra intresserade. Dessa kurser är listade på:
http://extendedroom.org/en/home/ och www.deadlymedicines.dk
Översättningen av Breggins bok om nedtrappning av psykofarma­ka kunde därför inte komma mer lägligt. Breggin har stor erfarenhet och vittgående kunskaper om psykofarmakas biverkningar, både när man börjar ta dem och när man försöker sluta, vilket kan leda till egendomliga symtom som patienterna aldrig tidigare har känt av, som ”elstötar” genom huvudet när man avbryter medicineringen med antidepressiva.
Boken är mycket detaljrik och beskriver abstinenssymtom efter psy­­kofarmaka som tillhör olika grupper. Det finns många goda råd i boken, och kanske det allra viktigaste är att man ska sätta patienten i cent­rum. Breggin skriver till exempel att patienter som söker på internet förmodligen vet mer om skadeverkningar av psykofarmaka än deras psykiatriker gör. De senare får huvuddelen av sin information från läke­medelsbranschens säljare och tillverkarsponsrade försök. Breggin säger också att psykiatriker som fokuserar på läkemedel och elchocker undertrycker och förstör sina patienters personligheter, vilket är raka motsatsen till ett personcentrerat arbetssätt.

 

”Den mest aktuella informationen om när och hur man ska minska eller sluta ta psykofarmaka.”

Ur författarens förord

Psykiatriska läkemedel är inte bara farliga om man tar dem regelbundet. De blir särskilt farliga vid förändringar av dosering, bland annat vid dosminskningar och avbrott i medicineringen. Att sluta med psyko­farmaka tillhandahåller den mest aktuella informationen från forskare och kliniskt verksamma läkare om när och hur man ska minska eller sluta ta psykofarmaka.
Boken beskriver ett personcentrerat och samarbetsorienterat ar­bets­­sätt och är tänkt att vara en vägledning för hela det team som samarbe­tar. I detta team ingår förskrivare (psykiatriker och andra lä­kare, läkar­assistenter och avancerade specialistsjuksköterskor) och behandlare/terapeuter (so­cialarbetare, psykologer, kuratorer, par- och familjeterapeuter, arbets­terapeuter, fysioterapeuter och annan vårdpersonal). Vidare består teamet av patienten själv och hans eller hennes familj eller närstående.
Boken inleds med en genomgång av oönskade biverkningar av läkemedel som kan kräva att man minskar doserna eller avbryter behand­lingen. Sedan diskuteras abstinensbesvär för särskilda preparat, så att läkare, patienter och närstående ska bli insatta i sådana problem.
Även om boken fokuserar på nedtrappning av och avvänjning från läkeme­del, är den personcentrerade, samarbetsorienterade metoden också lämplig om man vill hjälpa barn, vuxna i beroendeställning, vuxna med emotionella eller kognitiva rubbningar och äldre människor, liksom personer som går igenom psykofarmakaavvänjning. Det visar på de mest hälsobringande perspektiven för alla som behöver mer vägledning och hjälp än man kan få genom psykoterapi på tu man hand.
Jag har skrivit boken med alla förskrivare i åtanke, också för dem som har en betydligt mer positiv syn på psykofarmaka än jag. Därför rekommenderar jag emellanåt dosminskningar eller minimidoser, trots att jag själv helst inte skulle använda något läkemedel. Jag tror fortfarande på principen att psykofarmaka gör mer skada än nytta, och arbetar efter den. I min egen praktik förlitar jag mig på individuell terapi och par- och familjeterapi och skriver inte ut psykofarmaka åt mina patienter.