Övers. Stefan Lindgren 32 sidor Utkommer i småskriftsserien Den lilla hammaren

Utgivningsår: 2015

ISBN: 9789187207624

Svetlana Aleksijevitj – Sovjetintelligentians röst

69 kr

2015 tilldelades den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur för sitt ”mång­stämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”, som Svenska Akademien skrev i sin motivering.

I Svetlana Aleksijevitj – Sovjetintelligentians röst gör den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein en kritisk genomlysning av Nobelpristagarens författarskap.

Han menar att Aleksijevitj lyckas med att på ett beundransvärt sätt ge röst åt både de som tystats och de som traditionellt inte lyssnats på.

Samtidigt, hävdar han, misslyckas hon med att skapa någon verklig polyfoni. Hennes dialogiska form döljer tvärtom ett monologiskt budskap.

Aleksijevitjs syfte tycks inte vara att förstå komplexa skeenden, utan snarare att utdela fördömanden. I denna bemärkelse förväxlar hon författarens och journalistens uppgift med åklagarens, hävdar Vladimir Golstein.

OM FÖRFATTAREN

Vladimir Golstein är professor i slaviska språk vid Brown University, Rhode Island, USA. Han är författare till Lermontov’s Narratives of Heroism (North­western University Press, 1998) och en rad artiklar och essäer om ryska 1800- och 1900-talsförfattare, som Bulgakov, Dostojevskij, Gogol, Tjechov, Tolstoj och Tsvetajeva.

”Aleksije­vitj vill inte att vi ska förstå, hon vill att vi ska fördöma”

Av Vladimir Golstein
Övers. Stefan Lindgren
Ur “Svetlana Aleksijevitj – Sovjetintelligentians röst”

Den liberala ryska intelligentsians nedlåtande syn på det vanliga ryska folket som odugligt, eftersom det inte är ”västerländskt nog”, har förlöjligats av sådana djupa ryska författare som Dostojevskij och Tolstoj. I sin beskrivning av Pierre Bezuchov ställer Tolstoj dennes ”respekt för folket” mot det traditionella liberala avfärdandet av folket som obildat och vidskepligt:

“Villarskijs anmärkningar och ständiga klagovisor över Rysslands armod, efterblivenhet i förhållande till Europa och okultur kunde inte minska Pierres entusiasm. Där Villarskij såg livlöshet, där såg Pierre en mäktig livskraft – den kraft som i ett hav av snö höll detta helgjutna, säregna och enade folk vid liv.”

Man kommer att ha svårt att hitta denna sorts förståelse hos Aleksijevitj. I själva verket envisas hon med att till skillnad från Pierre se något annat än okunnighet, efterblivenhet och livlöshet och hon avfärdar kategoriskt den sovjetiska erfarenheten:

“Det kulturskikt som seriöst och kärleksfullt skulle ha kun­­nat syssla med upplysning av landet förintades 1917. Sedan kom repressionen, sedan kriget. Det var allt. Ingen­ting blev kvar.” (Intervju med webbsidan Meduza, 27 oktober 2015.)

Aleksijevitj är också övertygad om att Ryssland är det land som genererar barbari och hat mot andra och att landet överväldigats av galenskap. Enligt henne vill det ryska folket inte tänka; det vill bara svara på de stimuli som Putin utlöser hos dem.

“Det som sker i våra länder nu är en eskalering av hat mot dem som är annorlunda, mot andra. Det är helt enkelt någon sorts barbari. Det motsäger allt som pågår i världen idag … Putin lyckades i alla fall trycka på några knappar och få fram dessa myter ur djupet av deras undermedvetna. Och det fungerade.”

Likaså upprepar hon mer än gärna trötta klichéer om rysk brist på individualitet, att det kollektiva trycket alltid dominerar över det individuella och andra liknande banaliteter, som redan Tolstoj avfärdade: ”Vi har ett enormt territorium”, säger hon, ”det är väsentligare och viktigare än den individualitet, som från början offrades på erövringarnas altare, och nu på att behålla det erövrade.”

Sådana överlägsna avfärdanden av den komplexa rysksovjetiska erfarenheten vittnar knappast om de nyanse­ra­de och komplexa synsätt som stora konstnärer måste besitta. Oavsett hur upprörande och omänskliga exempelvis de na­zis­tis­­ka experimenten var resulterade de i olika lysande konstnärliga försök att förstå vad som faktiskt hände istället för att sätta sig på höga hästar och uttala fördömanden.

Ett sådant exempel är en film från 1961, som tillkom när nazisternas grymheter fortfarande var i färskt minne. Jag tänker på Stanley Kramers Dom i Nürnberg, där han lyckades skapa ett skickligt försvar för nazistiska jurister. Det var det som gjorde filmen så stark: den fick oss att förstå nazijuristernas komplexa moraliska och känslomässiga värld. Men Aleksije­vitj vill inte att vi ska förstå; hon vill att vi ska fördöma.

Läs mer

Fler böcker inom samma kategorier

Varför vi älskar att hata Ryssland

Russofobin är tillbaka som aldrig förr! Allt är alltid Rysslands fel och alla som inte tycker så går i Putins ledband.
Så är, i lätt karikerad form, den syn som idag torgförs av ledande politiker och opinionbildare i väst om det stora landet i öster.
I boken Varför vi älskar att hata Ryssland berättar den schweiziske journalisten Guy Mettan den fascinerande historien om hur västs fientlighet mot Ryssland uppstod och hur den har tagit sig uttryck i olika historiska epoker och i olika länder. Han visar hur mekanismerna bakom den nutida russofobin ser ut och gör fallstudier över viktiga händelser som gisslantagandet i Beslan 2004, Georgienkriget 2008 och Ukrainakrisen 2014.

199 kr

Natos hemliga arméer

Den schweiziske historikern Daniele Gansers ­Natos hem­li­­­­ga arméer räknas som det internationella standardverket på området och är översatt till tio språk. Denna första svenska utgåva har kompletterats med ett kapitel om Stay-behinds histo­ria i Sverige (skrivet tillsammans med den svenske historikern Mats Deland), som bland annat behandlar uppgifterna om nätverkets koppling till mordet på Olof Palme.

198 kr

Djurens förintelse

Isaac ­Bashevis Singer, den judiske författaren och Nobel­pristagaren i litteratur, skrev att i förhållande till djuren “är alla människor nazister; för djuren är det ett evigt Treblinka”. Kan nazisternas våld mot judar jämföras med vårt våld mot djur? Det är den fråga som Pelle Strindlund och Henrik Wig undersöker på djupet i denna bok.

215 kr