Ola Holmgren

Riksfilistern

En otidsenlig betraktelse över Jan Guillous författarskap

I Riksfilistern* gör litteraturprofessorn Ola Holmgren en inträngande belysning av Jan Guillous författar­skap och vad detta har att säga om vår samtid.

Med 53 publicerade böcker är Jan Guillou en av våra mest produktiva författare. Som roman­för­fat­tare har han sålt flera böcker än de flesta. Som jour­nalist har han redan skrivit in sig i historien. Ja, även som dramatiker kan man säga att han slagit sina konkurrenter på fingrarna då dramatiseringen av hans roman Ondskan är den mest spelade föreställningen någonsin på Dramaten.

Som få andra har Jan Guillou varit angripen och ifråga­satt, men hans centrala gärning – författarskapet – har hittills undgått syste­matisk utvärde­ring. Riksfilistern är därför ett pionjärverk.

* Filister – någon som föga förstår sig på konst och kultur och är självbelåten i sin trångsynthet. En ­filisters materialistiska livs­syn rymmer en föraktfull inställning till estetiska värden. Själva ordet filister kom i bruk som studentslang redan på 1600-talet och kom att benämna sådana studenter, som i likhet med Bibelns filistéer, trodde sig vara kallade men inte var det.

 

OM FÖRFATTAREN
Ola Holmgren är professor emeritus i lit­te­raturvetenskap vid Södertörns hög­skola. Han disputerade 1979 på en avhand­ling om Ivar Lo-Johanssons roman Måna är död. Tidigare har han utgivit bl.a. följande böcker: Möten med Keve Hjelm (2019), Stick­spår: Åtta skäl varför Bob Dylan borde till­delas Nobel­pri­set i litteratur (2016), Peter Weiss i transit: Från fängslande modersmål till fri­görande författarskap (2014), Strind­bergs mansdrama i tre läsakter: Från Fadren Till Damaskus längs Stora landsvägen (2006) och Ivar Lo-Johansson och frihetens väg (1995).

 

UR BOKEN
»Romanförfattaren Jan Guillou bemödar sig om att åter­ge händelser i det verkliga livet som om Hamilton vore knuten till den verkliga militära underrättelsetjänsten OP5, som om Arn vore den verklige Birger Jarls farfar, som om Eric deltog i en verklig Vietnamdemonstration. Verklighetsfaktorn skall vara hög. Men problemet är att romanförfattaren då tänker och skriver som en journalist.

Eyvind Johnson, en romanförfattare som tänkte och skrev som en diktare, lär ha sagt att »diktaren ljuger sig fram till sanningen«. Och detta gör diktaren genom att hitta på, uppfinna, forma, bygga, skapa och föreställa sig saker och ting. Det är nämligen vad fiktion vill säga. Etymologiskt går ordet tillbaka till latinets fingere som betyder att knåda och forma lera till något mer än bara lera.

En återkommande kritik av Jan Guillous romaner är bristen på litterär gestaltning. Upphovsmannen knådar inte leran tillräckligt. Istället sitter han fast i den lera som han borde knåda och forma till något bestående. Som ­alla grävande journalister sitter han fast i synen på leran som något att undersöka och avslöja, inte som något att forma och gestalta.« Ola Holmgren

 

SAGT OM BOKEN

»Sagan om [Guillous] framgång är också en förfallsberättelse om hur tidningsprosan erövrade tidsandan. Riksfilistern är en kort, effektiv och klok analys av denna berättelse … boken har likt all god polemik badrumsspegelns funktion. Jag ser mina egna lyten och later. Minns dumma formuleringar. Svaga och vaga tankar … som kritik av ”journalismen” är Riksfilistern mer än läsvärd. Vårt behov av kritiker, orosstiftare och bråkmakare är oändligt. Man behöver inte hålla med om varje bokstav, men de skapar glapp i det normala, tiden som bara pågår, och där kan förändring – kanske rentav förbättring – ske.« Victor Malm i Aftonbladet

»Det är en intellektuell glädje att läsa Holmgrens bok. Den är full av litterära spår- och sidospår. Det är en bok där lusten till bildning väger tyngre än billiga avslöjanden och kriarättningar. Den hållningen ligger alltså i linje med författarens inledande grundantagande vad som är litteratur och vad som inte är det. Den som söker snabba ”åsikter” och spektakulära avslöjanden har inte mycket att hämta i denna bok. Inte desto mindre, eller kanske just därför, blir resultaten av Holmgrens undersökning av ett författarskap extra kraftfulla. Det Guillou skriver kanske är bra på sitt sätt – men det är absolut inte litteratur! Så lyder forskarens slutsats.« Leif Strandberg på lindelof.nu

»Trots att Holmgren gör några pregnanta iakttagelser angående skillnaden mellan journalistik och konst ställer jag mig frågande till värdet av denna utgivning. Holmgrens aggressiva påhopp på Jan Guillou, den raljanta tonen och det ohöljda föraktet skymmer sikten för de intressanta resonemang som också förs. Referenserna till Kant och Nietzsche, citaten ur Weil och Le Clézio, förmår inte dölja det faktum att Holmgrens text är ett karaktärsmord förklätt till forskning.« Ann Heberlein i SvD

»I sin synnerligen läsvärda studie skjuter Holmgren in sig på att Guillou saknar förmåga att i verklig mening skapa romaner –  hur många böcker Guillou än skrivit, och hur bra de än sålt. Genom många exempel hämtade från boksviterna om Carl Hamilton, tempelriddaren Arn och släkten Lauritzen påminner oss Holmgren om att Guillou inte kan skriva dialoger, och saknar förmåga att levandegöra miljöer. Guillous dialoger gör att mina egna samtal med ChatGPT framstår i än mänskligare dager … Holmgrens bok tvingar läsaren in i Guillous språk och sätt att konstruera sina romaner, han tar Guillou på allvar, och han är märkligt nog den förste som gör det.« Boris Benulic i Morgonposten

Ur DN:s intervju med Jan Guillou den 7 augusti 2023:
»Vem skulle du vilja skrev ditt livs historia?
– Det är faktiskt en fråga jag aldrig har ställt mig. Men det vore väl fint om Johan Svedjedal tog sig an det projektet. Det skulle ju upphöja min litterära betydelse på ett högst smickrande sätt.«

Ur Johan Svedjedals recension av Riksfilistern i DN den 9 augusti 2023:
»… huvuddelen av Holmgrens bok består av en genomgång av Guillous litterära teknik. Omdömena är inte nådiga … Särskilt illa tycker han om att Guillou använder sig av språkliga klichéer, ordvändningar som inte är nyskapande utan bygger på färdiga formuleringar och förutfattade meningar … Här exploderar dock geväret i jägarens eget ansikte. Problemet med Holmgrens bok är nämligen att den byggs av just språkliga klichéer och icke ifrågasatta fördomar.«

 

INTERVJUER MED FÖRFATTAREN

Tidningen VI: Guillous författarskap granskas i ny bok:

»I boken har du en bitvis rätt syrlig ton mot Jan Guillous författarskap. Varför?

– Ja, tonen kan bli syrlig när det kommer till den litterära gestaltningen. Men jag hyllar ju även Jan Guillou som journalist! Och som sagt är Ondskan en riktigt bra roman.

Vad tror du att Jan Guillou kommer att tycka om boken?

– Jag vet inte. Kanske kommer han att avfärda mig som en mossig litteraturprofessor. Kanske som en fjantig konstälskare. Men han skulle också kunna ta till sig en del av min kritik. Det skulle dock kräva ett mått av självreflexion, som vad jag förstått inte är Jan Guillous bästa gren. Men kanske är undrens tid inte förbi.«