Inga-Lisa Sangregorio

Blåsningen

Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla

Någonting är allvarligt fel med det nya svenska pen­sionssystemet. Ett system som innebär:

– Att hundratusentals pensionärer idag hamnar under EU:s fattigdomsgräns.

– Att pensionen blir mindre ju längre du lever.

– Att många som arbetat heltid hela livet knappt får mer än de som inte arbetat alls.

– Att alla risker vältrats över på pensionärerna, vars pensioner vid behov automatiskt sänks.

– Att alla viktiga beslut fattas bakom lyckta dörrar i små slutna grupper.

I Blåsningen skildrar Inga-Lisa Sangregorio personligt och ­inträng­ande hur det kunnat gå så illa med våra pensioner, som tidigare beskrivits som ­juvelen i kronan vad gäller sociala reformverk. Hon tar också upp de politiska utspelen inför 2018 års val och vad som kan göras för att rätta till de mest iögonfallande orättvisorna.

 

OM BOKEN

”Det är i rapporterna från politikens innersta rum som Sangregorios bok är som mest fascinerande och upprörande. Sangregorio återberättar hur det nya pensionssystemet mejslades fram i en extremt sluten, nästan bunkerliknande miljö, med 1990-talets finanskris klösande utanför. Det var med andra ord ett utmärkt läge för att ge medborgarna en chockdoktrin.

Ledamöterna omgärdas av en dynamik som successivt fjärmar dem från både medborgare och verklighet, skriver hon. En av sekreterarna säger i en intervju att genom ‘den ekonomiska krisen befann vi oss i en miljö där nästan vad som helt blev möjligt’.

Vem höll i yxan när det gamla samhällskontraktet slogs sönder? Enligt Sangregorio är det åtskilliga som fingrat på skaftet. Förutom Bo Könberg framhåller hon socialdemokraterna Anna Hedborg och Ingela Thalén. Bakom dem skymtar ideligen reformens grå eminens, SACO-ekonomen Jan Bröms. Det var han som i alla sammanhang nötte in budskapet att fler borde arbeta längre upp i åldrarna. Syrligt meddelar Sangregorio att Bröms själv gick i pension redan vid 60 års ålder, med ett ytterst förmånligt avtal.

Lanseringen av det nya pensionssystemet blev en massiv fördumningskampanj, menar hon, där medierna, och framför allt public service, gjorde drängtjänst åt politiken i stället för att på allvar granska och ifrågasätta.

Pensionssystemet är komplext och för de flesta av oss omöjligt att i detalj begripa. Men Inga-Lisa Sangregorios gastkramande berättelse bärs inte av enskilda sifferexerciser utan av förmågan att koppla både människan och hennes plånbok till politikens sällan skildrade vardagsarbete.” Gunilla Kindstrand i SvD

 

OM FÖRFATTAREN

Inga-Lisa Sangregorio är frilans­­journalist och författare. År 2016 utgav hon den uppmärksammade boken Den sista friheten: Om rätten till vår död (Fri Tanke).

 

FÖRFATTAREN OM BOKEN

Jag vill skriva den här boken för att jag är så arg att jag måste dela min ilska med andra. När jag försöker bena ut vilka de viktigaste orsakerna till denna ilska är hittar jag en hel drös giltiga skäl. Här är de tre viktigaste:

Det är en skam att så många gamla måste tillbringa sina sista år i fattigdom, detta i ett rikt land som Sverige där stora delar av befolkningen har kunnat se sina real­inkomster öka osannolikt mycket de senaste decennierna.

Det är en skam att ha lurat människor att tro att många års arbete skulle leda till en hygglig pension och sedan bryta mot det som med all rätt uppfattades som ett avtal mellan individen och samhället. Att på detta sätt bryta mot samhällskontraktet riskerar att rasera den tilltro till samhället som varit en så viktig del av svenskheten.

Men det jag har allra svårast att förlåta är den enorma folk­fördumningskampanj som varit och är en bärande del av det nya pensionssystemet.

Inga-Lisa Sangregorio