Isaac Bashevis Singer, den judiske författaren och Nobelpristagaren i litteratur, skrev att i förhållande till djuren “är alla människor nazister; för djuren är det ett evigt Treblinka”. Kan nazisternas våld mot judar jämföras med vårt våld mot djur? Det är den fråga som Pelle Strindlund och Henrik Wig undersöker på djupet i denna bok.
Är jag ett flockdjur? Nej, det är jag inte och har jag aldrig varit. Man kan inte vara ett flockdjur om man behöver tänka mycket. Och det behöver man för att förstå något av detta obegripliga liv.
I Varför inte tala såsom ett barn fortsätter Barbro Lindgren att fundera över livets stora och små frågor. Filosofisk hjälp hämtar hon nu framför allt från den portugisiske författaren Fernando Pessoa. Men även hunden Mimmi, grannar, barnbarn och inte minst korvskinnen ovanför Fäholmen spelar här viktiga roller.
Varför älskar vi djur som hundar och katter? Samtidigt som vi dödar och äter djur som grisar och kor?
Under lång tid betraktades förslavandet av andra människor som någonting självklart.
Det svenska välfärdssamhälle som byggdes upp under 1900-talet var ett storslaget samhällsexperiment. Det som tidigare i historien setts som ouppnåeliga drömmar blev nu plötsligt verklighet för många.
Sedan länge har de beräkningar som görs för att mäta ett lands ”framgång” haft bruttonationalprodukten, BNP, som centralt begrepp. Om BNP:n ökar, har landet ansetts göra framsteg – även om utvecklingen haft ett stort mänskligt pris i form av till exempel ökande ojämlikhet eller att en större del av befolkningen berövats grundläggande hälsovård eller utbildning.
I Ett nollsummespel fortsätter Barbro Lindgren att läsa filosofer och författare, promenera med sin hund Mimmi och fundera över livets stora och små frågor. Proust har blivit en ny favorit, trots att hans meningar nästan aldrig tar slut. Hon träffar sin arga vän Carin och den tävlingsfixerade Macke, som konstruerar de underbaraste drömmar när han inte kan sova. Och korvskinnet ovanför Fäholmen – som har en inte oviktig roll i tidigare böcker – har oväntat fått sällskap av ett annat!
Det är mycket hett igen. På Fäholmen vädd, vitmåra och enstaka gula fetknoppar. Svens kor står stilla ute i vattnet eller ligger i tallskuggorna utanför lejonkulan, orörligare än någonsin. Själv känner jag större och större sympati för den gamla visan: ”Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara, en liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär!” Det kunde Nietzsche, Schopenhauer eller jag själv lika gärna ha skrivit under på – särskilt jag, som just slagit upp vin i mitt glas.
Nazityskland förlorade andra världskriget men dess ideologi överlevde och finns kvar mitt ibland oss. Det är det provocerande budskapet i Harald Ofstads filosofiska klassiker Vårt förakt för svaghet.
Våren har kommit till Glömminge, snödropparna spränger sig upp ur marken.
Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad. Inte ens sniglarna uppskattade hennes omsorger, fastän hon gav dem allt: kyrkor, bassänger, biografer och maskrosblad på fat.