Bildning kan inte inte bara hämtas utifrån, utan också inifrån. Människan kan bilda sig själv. Men då krävs en levande inre röst. För att studera hur sådana självbildande processer kan gå till, har författaren Carl-Göran Ekerwald vänt sig till dagböcker av författare som Vilhelm Ekelund, Olav Hauge, Sigrid Kahle och Sara Lidman.
Den konkurrens och tävlande, i alla dess former, som genomsyrar vårt sociala liv, och präglar oss i många sammanhang, har inte alls de positiva effekter som ofta påstås. Varför låter vi då denna ideologi, konkurrism, styra oss, frågar Eva-Lotta Hultén i denna inträngande essä.
Är jag ett flockdjur? Nej, det är jag inte och har jag aldrig varit. Man kan inte vara ett flockdjur om man behöver tänka mycket. Och det behöver man för att förstå något av detta obegripliga liv.
I Varför inte tala såsom ett barn fortsätter Barbro Lindgren att fundera över livets stora och små frågor. Filosofisk hjälp hämtar hon nu framför allt från den portugisiske författaren Fernando Pessoa. Men även hunden Mimmi, grannar, barnbarn och inte minst korvskinnen ovanför Fäholmen spelar här viktiga roller.
För fyra år sedan förälskade sig Carl-Göran, åttiosju, och Sigrid, åttiotvå, i varandra som om de var sjutton.
I Ett nollsummespel fortsätter Barbro Lindgren att läsa filosofer och författare, promenera med sin hund Mimmi och fundera över livets stora och små frågor. Proust har blivit en ny favorit, trots att hans meningar nästan aldrig tar slut. Hon träffar sin arga vän Carin och den tävlingsfixerade Macke, som konstruerar de underbaraste drömmar när han inte kan sova. Och korvskinnet ovanför Fäholmen – som har en inte oviktig roll i tidigare böcker – har oväntat fått sällskap av ett annat!
Den grekiske filosofen Diogenes – vars enkelhetsideal fick honom att bosätta sig i en tunna – brukade gå ut med en tänd lykta mitt på ljusa dagen. Tillfrågad om vad han sökte svarade han: ”Jag söker en människa.” Med det menade han inte vilken människa som helst, utan en uppriktig sådan. Någon med motståndsanda och civilkurage.
Det är mycket hett igen. På Fäholmen vädd, vitmåra och enstaka gula fetknoppar. Svens kor står stilla ute i vattnet eller ligger i tallskuggorna utanför lejonkulan, orörligare än någonsin. Själv känner jag större och större sympati för den gamla visan: ”Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara, en liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär!” Det kunde Nietzsche, Schopenhauer eller jag själv lika gärna ha skrivit under på – särskilt jag, som just slagit upp vin i mitt glas.
Våren har kommit till Glömminge, snödropparna spränger sig upp ur marken.
Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad. Inte ens sniglarna uppskattade hennes omsorger, fastän hon gav dem allt: kyrkor, bassänger, biografer och maskrosblad på fat.
Duken med oljefärg på är kanske värd en hundring – men säljs för miljoner.
Om sorgen och den lilla glädjen är berättelsen om några människor i Glömminge på Öland.
”Jag visste meddetsamma jag kom in på gårdsplan att här var det.” Ingrid Sjöstrand hade hittat Stället. Snart var hon – opplänningen – ägare till 950 kvadratmeter av Skåne, ett bostadshus, ett kostall och ett magasin för skruttigt för att ens nämnas.
”Efter att ha varit mycket arg mycket länge, utan att få fullt utlopp för min ilska, har jag nu skrivit ned något av det som upprört mig under åren. Men om du är en religiös golfspelande rojalist och saknar humor, bör du inte läsa denna bok, eftersom den då kan vara mer till skada än till nytta.”
“Ett stycke kvalificerad samtidshistoria präglat av ett temperament. I tider av bloggande, allmänt soffpratande och kolumnister som skriver hit och dit och ditt och datt är det som en befrielse att ta del av dessa texter.” Leif Larsson i Västerbottens-Kuriren
“Årets mest upplivande bok – en säregen studie över skönlitteraturens inte bara bildligt, utan rent bokstavligt vitaliserande kraft.” Astrid Söderbergh Widding i SvD