Jean Bricmont

Humanitär imperialism

De militära interventionerna mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003 skedde under de mest storslagna humanitära och demokratiska paroller, vilka i stor utsträckning har godtagits i stora delar av västvärlden. Det gäller såväl politiska partier på vänsterkanten som freds- och miljöorganisationer och andra NGO:er. Protesterna har varit små och någon stark antikrigsrörelse har inte uppstått.

Orsaken till detta, menar Jean Bricmont, är att den flera decennier långa ideologiska offensiv som bedrivits av bl. a. nya filosofer, nyliberala politiker, amerikanska tankesmedjor varit så lyckosam. Och en anledning till att den lyckats, är att den sällan mött något övertygande intellektuellt motstånd.

Humanitär imperialism är ett unikt försök att råda bot på denna brist. Jean Bricmont går inte bara i närkamp med argumenten för den i västvärlden dominerande ideologin om humantära ingripanden – som han hävdar är en fortsättning på ett månghundraårigt kolonialt tänkesätt – utan visar också på hur en annan förnuftigare vision skulle kunna se ut.

Jean Bricmont är professor i teoretisk fysik vid Université de Louvaine i Belgien. Han har också gjort sig känd som en skarpsynt ideologikritiker.

För några år sedan publicerade han tillsammans med Alan Sokal Fashionable Nonsense – Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science, en svidande uppgörelse med postmodernismen. Boken recenserades i Sverige av bl.a. Gunnar Fredriksson i Aftonbladet och Jesper Jerkert i Folkvett.

Jean Bricmont är också tillsammans med Régis Debray författare till À l’ombre des Lumières där han med upplysningsidealen som grund går i polemik mot vår tids religiösa nyväckelse.

Sören Sommelius skrev en recension som publicerats både i Helsingborgs Dagblad och på freds- och konfliktsorganisationen TFF:s hemsida: “Humanitär imperialism är en lika väsentlig som välargumenterad bok om vår tids ödesfrågor ur ett alltför sällan använt perspektiv. Bricmont illustrerar återkommande sin text med belysande citat och lägger ut talrika ledtrådar i form av fotnoter med näthänvisningar för den som vill ytterligare elda under sin vrede.” Läs hela recensionen här eller här

Torbjörn Tännsjö skrev i LO-Tidningen: “Bricmont är en radikal vänstertänkare i upplysningstraditionen, med en avklarnad syn på sådant som stalinism och kolonialism. Han resonerar skarpt… [hans bok] bryter på ett välgörande sätt mot olika tabun och ställer ovanliga och tänkvärda frågor. Den förtjänar därmed att läsas och diskuteras.” Läs hela recensionen här

Joacim Blomqvist skrev på Yelah.net: “När hökarnas argument mer låter som om de aspirerar till ordförandeskapet i Läkare utan gränser än att de tänker mörda någon miljon människor, då är de farliga. Då vill det till att Du kära läsare har de riktigt fenomenala argumenten. Det är där Jean Bricmonts Humanitär imperialism behövs.” Läs hela recensionen här

Jonas Thunberg skrev i Flamman: “Vad Bricmont gör i sin bok är närmast att med argumentationsanalys som metod såga itu den inställning han kallar ‘det största hindret’ för vänsterns utveckling och i förlängningen en bättre värld. Men Bricmonts bok blir inte ännu ett defensivt nej i krigsdebatten utan skissar faktiskt på ett, om än grovt, alternativ till interventionerna och i förlängningen världsordningen.” Läs hela recensionen här

Reza Chitsaz skrev i Röda Rummet: “Genom argumentationsanalys granskar Bricmont de skäl som anförs till försvar av den amerikanska krigsföringen. Han möter motståndaren på deras egen planhalva och med hjälp av rationella argument visar han på västvärldens hyckleri och motsägelsefulla ståndpunkt.” Läs hela recensionen här

Åke Svidén skrev på politiken.se: “Bricmonts bok är läsvärd. Han borrar på djupet i centrala och svåra frågor om internationell rätt.” Läs hela recensionen här

Jonathan Pearman skrev i Bibliotekstjänst: “Författaren… ifrågasätter ideologin bakom s.k. humanitära ingripanden, en i hans mening illa fördold imperialism, och hur väst tvingar på omvärlden sin politiska och ekonomiska agenda. Det handlar mycket om globalisering och ekonomiska förhållanden kring relationen Nord-Syd, skuldbördan etc. – kraftfull argumentation och stundtals underhållande.”

Kenneth Hermele framförde i ett inlägg i OBS-Kulturkvarten: “Grunden för Bricmonts kritik av USA återfinns i en gammalkommunistisk, för att inte säga stalinistisk hållning. Han beklagar Sovjetunionens fall, kallar det nederlag, oklart dock för vem, och han vill behålla sina illusioner: han är fortfarande anhängare av planhushållning och kommunistiska regimer, han slåss för varje stats rätt att bestämma över sin befolkning, den nationella suveräniteten är alltid viktigare än respekten för mänskliga rättigheter. Human Rights Watch, Amnesty International, Läkare utan gränser, alla fördöms de för att de går USA:s ärenden. Det ena häpnadsväckande resonemanget avlöser det andra: Demokratierna i väst är egentligen ganska lika totalitära system!”

Förläggaren Björn Eklund bemötte Hermele i ett inlägg som här återges i sin helhet:

“Vi lever i en krigisk tid. Inom loppet av några få år har USA med allierade angripit tre stater: Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Och kanske står en fjärde stat – Iran – på tur.

Men trots denna tillspetsade situation, finns märkligt nog ingen stark antikrigs-opinion. Istället har många politiska organisationer – som man trott skulle veta bättre – tigit eller slutit upp bakom krigen.

Detta faktum är utgångspunkten för boken Humanitär imperialism av Jean Bricmont, belgisk professor i teoretisk fysik. En bok som jag publicerade på mitt förlag, Karneval, i vintras.

Jean Bricmont argumenterar mycket omsorgsfullt för att de militära interventioner jag nyss nämnde, är kontraproduktiva och bara har förvärrat situationen för de mänskliga rättigheterna.

Självklart kan man diskutera och ha invändningar mot boken. Det är också möjligt att Kenneth Hermele är någon intressant kritik på spåren, men det är inte lätt att i så fall utskilja den, bland alla osakligheter och bisarra anklagelser.

Enligt Hermele anser Bricmont att ‘mänskliga rättigheter är ingenting att bry sig om’. Men i själva verket skriver Bricmont att han baserar sin egen politiska hållning på de mänskliga rättigheterna så som de formuleras i 1948 års FN-förklaring.

Hermele kletar också en massa nedsättande epitet på sin meningsmotståndare: gammelkommunistisk, stalinistisk, försvarare av Gulag, och jag vet inte vad. Men den som läser Bricmonts bok inser självklart att detta är rent nonsens.

Men inte nog med detta. Hermele angriper även mig och Karneval förlag för att överhuvudtaget ha publicerat boken! Ett tilltag som i Sverige är mycket ovanligt, eftersom det kan tolkas som ett angrepp på yttrandefriheten.

Så vad är Kenneth Hermele ute efter?

Hoppas han på ett nytt mediedrev mot mig och andra som har avvikande uppfattningar om vår tids militära interventioner – på samma sätt som skedde under den så kallade Ordfrontstriden för några år sedan?

Vill han förhindra spridningen av en bok som hittills tagits emot väl i Sverige? Boken har till exempel fått mycket positiva recensioner av bland andra Torbjörn Tännsjö i LO-Tidningen och Sören Sommelius på freds- och konfliktorganisationen TFF:s hemsida.

Jag vet inte vad Hermeles syfte är, men hans illasinnade och intellektuellt ohederliga inlägg väcker många obehagliga frågor.

Ibland kan en skribent genom sin känslomässiga betoning avslöja sig själv. Och det är faktiskt precis vad Kenneth Hermele gör. Det finns ingen gräns för hur upprörd han är över Jean Bricmont – vars brott är – vadå? Att ha skrivit en bok som resonerar om hur man kan stoppa kommande krig. Men över själva krigen och dom som stöder dom – visar Hermele ingen som helst upprördhet.

Det är mycket talande.”

Kenneth Hermeles inlägg den 4 maj och Björn Eklunds svar den 9 maj kan, under några veckor, lyssnas på via OBS Kulturkvartens hemsida

En komplett utskrift av Kenneth Hermeles inlägg kan fås på begäran från kontakt@karnevalforlag.se

Se även Björn Eklunds svar på denna hemsida

Den enda som fortsatte i samma mccarthyistiska anda som Kenneth Hermele var Ulf B. Andersson. Han skriver: “Bricmonts kritik har sina poänger när han kritiserar de (få) intellektuella som med humanitära argument anslöt sig till USA och Storbritanniens angreppskrig mot Irak , men hans lösningar är poänglösa för andra än dem som sörjer att Mao, Stalin och Pol Pot inte längre sitter vid makten.”
Läs hela recensionen i Amnesty Press